Förr i tiden räknades ask, alm, lind och lönn till de ädla lövslagen. Dessa träd är mycket näringskrävande och trivs på sluttningarnas kalkrika marker. Nuförtiden brukar även ek, bok och fågelbär räknas in bland ädellöven. Skogarna nedanför rasbranterna är värdefulla då de varit svårtillgängliga och därför lämnats orörda.
Åldern ger mångfald av arter
Ädellövträd blir ofta gamla och uppnår grova dimensioner. När de åldras och dör avlöser rötsvampar av olika arter varandra under lång följd av år. Många sällsynta svampar som till exempel oxtungsvamp och saffransticka växer i träet på äldre ekar liksom svartöra på döda almar. På barken sitter näringskrävande lavar som göds av näringsämnen som rinner ner längs stammen. Efter regn behåller den skrovliga och porösa barken en för lavarna lämplig fuktighet.
Död ädellövved är också hemvist för många hotade insekter. Ett stort antal sällsynta skalbaggar lever uteslutande i grova ekar och ekgrenar. Faunan är ofta rikast i fristående solexponerade träd.
Mosaik av öppna och slutna marker
Tack vare att traditionen med lövängsbruk varit utbredd på Nordbillingens sluttningar står gamla hamlade träd fortfarande kvar. Mosaiken av lövskog och gräsmark gör dessa marker särskilt värdefulla. Ädellövträden, förutom ek och bok, ger en näringsrik förna. Under bestånden bildas typiska mulljordar med artrik markflora. Buskskiktet består bland annat av hägg, skogstry, olvon och hassel. Ädellövskogens flora är formidabel med arter som vårärt, tandrot, ramslök, trolldruva och storrams. Många snäckor är knutna till ädellövskogens rika växtlighet.
Fåglarnas paradis
Fågellivet är också rikt med arter som svartvit flugsnappare, härmsångare och trädgårdssångare. Ädellövskog utgör en mycket liten del av skogen i Sverige, vilket gör den särskilt skyddsvärd. Hotet mot mångfalden i ädellövskogen är det konventionella skogsbruket där liten hänsyn tas till de höga naturvärdena.
Strövvänliga ädellövskogar finns på stora delar av Billingssluttningen till exempel i Ryds ängar vid Rånna och Karlsfors.